Ett positiv är en mekanisk musikmaskin som också kan kallas gatuorgel, vevorgel eller vevpositiv. I sin traditionella form så vevar man fram musiken. Personen som sköter veven och får musiken att flöda benämns positivhalare eller numera kanske oftare positivspelare. Positiven har sitt ursprung i mellersta Europa mellan Tyskland och Italien. Därifrån spred sig vurmen för denna mekaniska musik vidare till bl.a. Nederländerna och Storbritannien. I Norden finns det flest positiv och positivhalare i Danmark där instrumentet kallas lirekasse. Enligt vad Claes Lundin och August Strindberg skriver i boken Gamla Stockholm från 1882 så ska positivet ha kommit till Sverige i början av 1800-talet. Att hala positiv och sprida ljuv musik runtomkring sig är därmed en levande svensk kulturtradition sedan dryga 200 år.
Ur positivet strömmar ett ljuvligt flöde av positiv musik, kanske lite styltig och mekanisk. Men så är ju också positivet en mekanisk musikmaskin och i så motto en storebror till speldosan och en föregångare till vevgrammofonen, bergssprängaren, freestylen, MP3-spelaren och dagens Spotify+Airpods. Var tid har sin väg till den maskinella musiken. Samtidigt upphör svunna tiders teknik aldrig att locka vare sig en äldre eller en yngre publik. Ibland kan det handla om igenkänning och att kunna förklara för barn och barnbarn. Men med tillräckligt tidsavstånd handlar det kanske snarare om att bara fascineras över hur det än gång var. ”När farfars far var ung – då var det så här man lyssnade på musik!”
Idag har positivet en positiv aura över sig. För egen del förknippar jag det med cirkusföreställningar, besök på Skansen eller gatufester med uppträdanden, clowner och gycklare. I 1800-talets Sverige var synen på positivet betydligt bistrare, om inte annat så hos den akademiska eliten. I uppslagsverket Nordisk familjebok utgiven 1889 läser vi att ”I Sverige är positiv namnet på kringvandrande »musikaliska» tiggares vanligaste instrument, en liten portativ orgel, försedd med en vef, hvars kringvridande sätter i rörelse såväl en bälg som en roterande vals, försedd med stift, hvilka i viss ordning nedtrycka de till piporna hörande tangenterna och derigenom på mekaniskt sätt åstadkomma melodier och torftiga ackord. […] Det har, jämte dragharmonikan, i betydlig grad bidragit till folkmusikens förfall.” Och vilket förfall det sedan blev sen – eller snarare en fantastisk utveckling! Det torde vara länge sen positiv, eller dragspel för den delen, väckte anstöt hos åhörarna: Idag väcker positivet och positivmusiken bara fascination och glädje. Både positivet och dragspelet är i någon mån de fattigas piano och positivet än mer än dragspelet sinnebilden för gatans musik, så varför inte lyssna på sången med samma namn för lite inspiration även om inget positiv ingår i den.
Från början fanns musiken alltså lagrad på rullar med metallstift. ”Numera är stiftvalsen ej sällan ersatt med en perforerad pappnotskifva”, konstateras i Nordisk familjeboks andra upplaga från 1915. Senare utvecklades pappskivan till en perforerad pappersrulle.
Positiven har också motoriserats så att de inte längre behöver vevas, ja det finns stora positiv som tar upp en hel släpvagn till en bil och som drivs av en motor. Pappersrullarna har också ersatts av minneskort och idag finns positiv som kan sammankopplas och spelas synkroniserat. Men… charmen med ett positiv ligger så klart i det traditionella hantverket – i vevandet. Pappersrullen istället för stålvalsen är en lagom modernisering som underlättar för positivhalaren att bjuda sin publik på en varierad repertoar, så just där har jag satt ned foten.
